Tis 12 sep-17

Jag och Tove stannade länge i sängen imorse. Grabbarna hade bråttom iväg till dagis. Jag hörde dem glatt cyklandes och plingades på sina plingklockor utanför fönstret när Patric gick iväg med dem.
 
Vi klädde oss och for till öppna förskolan. Där var vi en liten stund innan jag skulle till barnmorskan för min efterkontroll. Efter det skulle vi in till BVC för vägning och mätning av Tove, men tydligen var BVC-sköterskan sjuk och vi hade minsann inte blivit meddelade. Så vi for till svärmor istället, så Patric fick ta farväl av Kasper. Kasper hade blivit ännu sämre, det har verkligen gått jättefort med honom!
 
Hem och hämta pojkarna på dagis. De lekte tillsammans här hemma, Patric lagade mat och Tove ammade. Jag blev mer och mer kall i magen.
 
Efter middagen gjorde jag och Tove oss klara. Vi for till svärmor för att hämta Kasper, som blivit ännu sämre än när vi träffade honom bara några få timmar tidigare. Han snubblade på sina egna framben, stackarn. Vi lyfte försiktigt in honom i bilen, svärmor bröt ihop när hon sa hej då till honom och stängde bildörren. Hon och Kasper, de har varit ett par sedan vi köpte honom för 5,5 år sedan. Det har varit Kaspers favorit, så fort han hört ordet "farmor" har han blivit alldeles till sig. Och svärmor, ja hon har lånat honom varje chans hon fått. Bilresan ut till byn var tyst och tung. Tove sov. Kasper flåsade av smärta i baksätet. Vägen tycktes aldrig ta slut. Men fram kom vi. En ljum och fin höstkväll var det. Jag och pappa pratade en stund, Kasper gick runt och nosade. Sedan gick de till skogs, jag och Tove gick in och umgicks med pappas fru. Det här kan vara bland det jobbigaste jag varit med om. Men det fanns ju inga andra alternativ, avlivning var det enda. Och med tanke på hur extremt ont Kasper hade, och hur otroligt fort han blev sämre, behövdes det göras så fort det bara gick. Att låta honom våndas längre var inte ett alternativ. Och att få veta att han fick avsluta sitt liv på en sån fin kväll som det var ikväll, i skogen där han tycker så mycket om att vara, och att det gick så fort att han varken kände eller märkte något, det kändes bättre än att boka in en tid hos veterinären där han skulle få sprutor i ett sterilt och främmande rum och det skulle ta längre tid. Han blev omsorgsfullt begravd, och det känns ändå väldigt bra mitt i all sorg. I 5,5 år har vi haft äran att ha honom i vår familj. Denna ljuvliga, genomsnälla, lugna och trygga hund. En hund jag alltid litat på till 100% och som alltid funnits där. Som kryper upp intill en när man är sjuk. Som sitter nedanför barnens stolar vid måltiderna och väntar på att de ska tappa nåt. Som snarkar i fotänden av sängen. Som alltid med viftande svans mötte en i dörren. Vår Kasper Led Zeppelin, älskade jycke. Han kommer alltid finnas hos oss.
 
Att åka hem kändes skumt. Tove somnade. Bilen var så tyst. Solen gick ner. Sorgen tryckte i mig, samtidigt som jag kände mig lättad. Lättad över att Kasper inte plågas. Det är ändå en tröst mitt i allt. När vi kom hem var Leon på väg att lägga sig. Han hade svårt att komma till ro, han var ledsen såklart. Så vi pratade om Kasper, om döden och om minnen man alltid bär med sig. Det är inte lätt för en 4,5-åring att hantera dessa känslor, men det verkade ändå som att Leon klarade det rätt bra. Är beredd på frågor framöver, och på att finnas där i hans bearbetningsprocess. Kasper har ju funnits i hela Leons liv. Det var ju när vi fick veta att vi var gravida med Leon som vi köpte Kasper.
 
Alla sover. Jag sitter och låter huvudet snurra. Jag ser en morotsbit på golvet som någon av barnen lämnat, och tänker att den där kommer inte Kasper äta upp. Jag väntar på att höra trippande steg och få en blick som säger "Ska du lägga dig snart?", men det kommer inte hända. Jag ska ta och lägga mig bredvid Tove nu, tanka lite oxytocin, må bra-hormon som man får av närhet. Imorrn vaknar vi till en vardag utan hund. Det är så orättvist.
 
Jag känner mig väldigt tacksam, tacksam över de människor jag har i min närhet. Min mamma och pappa som finns och stöttar. Alla fina vänner som deltar i vår sorg.
 
Älskade Kasper. Vi kommer aldrig glömma dig.
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0