Mån 11 sep-17

Dagarna 10-11 september har nästan årligen inneburit tråkigheter. Så även i år.
 
Imorse vaknade vi tidigt. Barnen väckte momma. Vi åt frukost och hinkade kaffe, sedan for jag, mamma och barnen till öppna förskolan. Patric gjorde ärenden. Pojkarna lekte, Tove sov hos momma. När vi sedan for hem så sa vi hej då till mamma, som skulle bege sig tillbaka till Norge igen.
 
Patric hade hämtat hem Kasper från svärmor. Jag kände inte alls igen jycken. Han var låg, ihopkrupen och det syndes lång väg att nåt inte var ok. Så jag ringde veterinärn och fick en tid 3,5 timme senare. Tiden gick otroligt långsamt. Men vi donade på här hemma tills det var dags att fara iväg. Patric lämnade av mig, Tove och Kasper hos veterinärn, så for han och pojkarna till svärmor. Jag trodde att Kasper hade nån inflammation i kroppen, och att han skulle bli bra på en antibiotikakur. Jag var inte alls beredd på beskedet jag fick. Att han hade antingen SM (Syringomyelia) som är en vanlig sjukdom hos hundar med den huvudformen Cavalierer har, eller diskbråck i nacken. Oavsett vilket av dem det var, så var prognosen mörk. Dock var det SM som veterinären fann mest troligt, och där var smärtlindring det enda man kunde göra. Samma med diskbråck. Eventuellt kunde en medicin funka mot svullnaden, och kunde eventuellt göra honom ok för en kort period, men problemen skulle komma tillbaka. Så när jag satt där med Tove i famnen, och såg Kasper stå där, delvis förlamad i vänster framben och oförmögen att böja nacken, med krummad rygg och massor av ont, fick jag inse att det är avlivning som gäller för honom. Och jag blev alldeles iskall i magen. Jag ringde Patric. "Kom hit, ensam". Så han kom, fick beskedet av veterinärn han med, och fann sig i samma beslut som mig. På vägen till svärmor ringde jag pappa och bad honom om hjälp med avlivningen. Så imorrn kväll ska jag ut till byn. Jag ser hellre att Kasper får avsluta livet snabbt och utan ytterligare smärta på en vacker och lugn plats som han tycker mycket om, än en långsam spruta i ett sterilt och opersonligt rum. Bilresan dit bävar jag redan för, den kommer bli fruktansvärd. När vi kom till svärmor frågade Leon "Är det bra med Kasper". "Näe, det är inte bra med Kasper" svarade jag, och berättade allt. Leon blev förstås jätteledsen, och vi pratade om Kasper ända tills han somnade ikväll. Kasper är kvar hos svärmor, för han behöver lugn och stillhet, och de två tycker så oerhört mycket om varandra så jag kände att självklart ska svärmor få ro om honom ordentligt hans sista dygn. För barnens skull, mest Leon då, var det också enklare att säga adjö på det här viset. Först nu ikväll, när barnen sover och allt är lugnt, så bröt jag ihop och grät. Och grät och grät och grät. Det är så overkligt, och oväntat, och orättvist. Vår underbara, fantastiska jycke. Världens snällaste hund. Som en blixt från klarblå himmel får han en dödsdom som från första yttrande gjort honom till en helt annan hund på bara en helg. Det är så hemskt att se honom lida.
 
Ja, ikväll är allt bara stilla. Barnen sover. Jag sitter som i ett töcken. Försöker få nån rätsida på vad som händer och varför. Men nä, det är bara orättvist. Så tragiskt, sorgligt, och så jävla orättvist.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0