Ons 17 aug-16

Peppad Leon som vanligt när vi gick till dagis. Så fort dagis skymtade bortöver på vägen började Brodde hotja "dissis, dissis" som betyder dagis. Leon hade knappt tid att säga hej då, utan började leka direkt. Så vi knallade hem, jag och Brodde, och rastade hunden. Han åt en andra frukost, vi lekte en liten stund. Vi ringde mamma och hennes sambo på Skype, och de hade råkat sova längre än de skulle så det var ju tur att vi väckte dem. Ja, och sedan somnade han. Jag passade på att duscha, för att försöka lindra värken, och vilade med benen högt.
 
Vi åt lunch och lekte en liten stund, och sedan bad Brodde om att få komma upp i sjalen. Han la sig med örat över mitt hjärta och såg ut att nästan somna, trots att han rätt nyligen vaknat från sin tupplur. Så då gick vi ut med Kasper, och vidare upp till dagis.
 
Leon visade Brodde runt på dagis. Både på sin avdelning, och så smet vi in på avdelningen Brodde ska börja på. Den avdelningen han inte öppnat än för läsåret, men vi såg Broddes hylla och skohylla, och allt började kännas så otroligt verkligt! Mina älskade ungar! Och ja, som vanligt ville ingen av dem gå hem från dagis.
 
Hem kom vi till slut, efter att jag lovat att vi skulle leka ute i sandlådan. Men vi började med att leka på gräsmattan. Leon kastade runt sin gosekanin Oden, Brodde kastade runt sin bil han hade med sig. Leon kastade Oden till mig, och jag till honom. Fram och tillbaka. "Kasta högt, mamma" sa han, och jag kastade högt. Men jag kastade helt åt fanders, och Oden landade ovanpå det lilla taket ovanför porten, och jag kunde inte nå den! Inte ens med en kratta och balanserandes på en stol kunde jag nå den. Katastrofen var ett faktum. Inga grannar var hemma, vi plingade på varje dörr för att fråga om vi kunde få fiska efter Oden från deras fönster... Jag fick in ungarna, Leon storbölade. Jag ringde hyresvärden. Personen i växeln tyckte inte det var ett akut ärende (inga egna barn gissar jag...?) men kopplade motvilligt mig till vår områdesvärd. Han var egentligen upptagen, men hörde hur Leon grät i bakgrunden och han förstod katastrofen med att ett barn blir av med sitt gosedjur. "Jag skickar dit någon så fort jag kan" sa han. Vi gick tillbaka till sandlådan, och typ fem minuter senare rullade bilen in på gården. Leon rusade dit med tårarna strömmande nerför kinderna, och ni skulle sett hur lycklig han blev när en kille klättrade upp på stegen, balanserade absolut längst upp och sträckte armen så långt han kunde medans den andra killen höll i stegen, och så fiskade de fram Oden. Åååh Leon, älskade Leon! Jag kände mig som sämsta mamman någonsin som råkade kasta upp hans kanin på taket, men jag hoppas att han lärde sig att även om det känns som en katastrof så löser det sig!
 
Vi lekte vidare i sandlådan. Ungarna gungade i säkert tjugo minuter och ropade "Meeer, meeer, meeeer mamma!" och ville att jag skulle putta på fart. Ända tills Patric kom hem från jobbet gungade de, sedan gick vi in och gjorde middag. Leon berättade om Odens äventyr för Patric. "Jag hörde hur han grät uppe på taket när vi väntade på killarna" sa han.
 
Barnen sover, jag och Patric är på väg i säng. På vägen hem från dagis mötte vi en som jobbar på öppna förskolan, så jag och Brodde ska förhoppningsvis ta och ner dit imorrn. Beror ju på hur han sover, tupplurar han klockan tio igen blir det kanske inget.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0