Tis 6 aug-13

Här sitter jag nu, men en TENS-apparat... "I ditt fall kanske vi borde tänka kortsiktigt, tänka smärtlindring" sa sjukgymnasten. Och det grundat på att jag blir ensam på dagarna om två veckor då Patric börjar jobba igen. Ja men visst, jag ägnar en timme om dagen åt att leka med ström och hoppas att smärtan försvinner för stunden, istället för att jag får träffa nån som jag ta bort den helt! Jag stod på mig, och innan mitt återbesök på måndag skulle sjukgymnasten göra lite undersökningar samt rådfråga en läkare för att komma fram till vad de kan göra. Jag sa "skicka mig till Remonthagen (rehabcentrum)". Hon sa även att jag var smal och såg trött och blek ut. Jo tack, jag vet mycket väl hur mycket jag väger. Jag har ammat ett halvår, ok? Ja, jag är och ser trött ut, jag är småbarnsmorsa. Ok? Blek, ja vad ska jag säga, jag bor i Jämtland!
 
Kasper, älskade lilla hund. En Cavalier King Charles Spaniel, de är inte så stora. Men Kasper, i hans huvud är han en St Bernard. Hela promenaden envisades han med att bära med sig en pinne på drygt 1,5 meter. Knäppgök, men attans vad stolt han såg ut när han spatserade runt området med pinnen i munnen! Kunde inte låta bli att låta mungiporna åka ända upp till öronen.
 
Vi tog en tur med bilen så Patric fick köpa böcker. Jag kunde inte låta bli att köpa lite nya kläder åt Leon. Hade tänkt kika åt mig själv, men barnkläder är ju såååå mycket sötare!
 
Imorse när jag var på hälsocentralen passade jag på att titta in på BVC. Leon drar sig i öronen hela tiden och lägger handen över. Jag har tryckt på den där flärpen som sitter på motsatt sida av själva "storörat" eller vad man ska säga, för att se om han har ont för i så fall är det nån öroninflammation. Han har inte gjort en min, men tänkte att jag frågar ändå för att vara säker. Jag var ju ändå i närheten så. BVC-sköterskan frågade hur det var med mig, och jag sa som det var. Trött såklart, men vem är inte det, och ont i kroppen men jag håller på att försöka på bukt på det. Hux flux från ingenstans sa hon att jag och Patric borde remitteras till Familjecentralen och få samtalsstöd. I stort sett, hon ville skicka oss på parterapi. Eh, va? Mina ögonbryn åkte upp så högt att de måste ha nuddat hårfästet alltså. Jag har ont i kroppen och är en trött småbarnsmamma, alltså behöver jag och min sambo gå i parterapi. Herreminje, vilken människa. Har fått höra från andra håll lite andra totalt knäppa saker hon kläckt ur sig. Man slutar aldrig förvånas...
 
Med godis i magen och fingrar stela som bultar säger jag gnatt!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0